Att uppskatta musik är något djupt mänskligt, och det sträcker sig inte bara till lyssnandet. I generationer har olika musikgenrer även representerat en livsstil – ett mode. Genom att titta på folk i sin omgivning kan man få en idé om vad de lyssnar på och vad deras övriga intressen skulle kunna tänkas vara. Ibland går det så långt att det blir fejd mellan olika musikstilar – under 1980-talet var man antingen syntare eller hårdrockare, och dessa rök frekvent ihop med varandra både ute på gatan och i skolan. Under nästan alla eror har två musikstilar stått i motpol till varandra, vilka har de övergripande varit?
Flower power och punk
Under 1960- och 70-talet var det populärt med rock- och folkmusik med fredsvädjande texter. Artister som Bob Dylan och Janis Joplin och band som Jefferson Airplane och Pink Floyd var mycket uppskattade. Med de akustiska gitarrerna och poetiska texterna passade det med utsvängda byxor, långa tunikor och kanske lite längre hår. John Lennon och hans partner Yoko Ono låg 1969 till sängs under hela två veckor för att protestera mot det dåvarande Vietnamkriget.
Som ett lite mer radikalt alternativ hade vi här även punkens uppkomst – där fred istället ersattes med tankar om revolt och anarkism. Här var det inte nödvändigtvis tal om vapenvägran och våldsförakt. Om vi placerar dessa två stilar i nutid hade de båda haft Iphone 12 Pro skal med matchande tryck: blommor för hippien och dödskalle för punkaren.
Hårdrock och synt
Under sena 1970-talet och tidiga 1980-talet hårdnade det musikaliska klimatet runt om i världen; det blev inne med hårdrock. De gamla fredliga och långhåriga hippierna bytte ut sin fransväst mot en skinnväst och började lyssna på Alice Cooper och Guns N’ Roses. Man kunde dock några år tidigare ana denna vändning, med band som exempelvis Black Sabbath. Under samma period blev även syntmusiken populär. Det skulle vara stramt, minimalistiskt och slagfärdigt. Tänk Kraftwerk och Depeche Mode. Välkammad frisyr och eyeliner passade in hos syntarna. Det både hårdrockarna och syntarna dock hade gemensamt var att de ofta var klädda i svart (och det både hippierna och punkarna hade gemensamt var att de var färgglada).
Grunge och autotune
Under 1990-talet slog grungen hårt, med band som Nirvana och Pearl Jam. Målet var att se så obrydd ut som möjligt, med stora skjortor och fett hår. Bredvid kom grupper som Spice Girls och artister som Britney Spears, som skulle representera dåtidens perfektion – det var färgglatt, plastigt och musiken var glättig och rösten autotunad. Antingen var du helt obrydd om din image, eller så var din image allt.
Idag är det svårare att säga vad som blir de två musikaliska motpolerna – det får framtiden utvisa!
